Recension

De sorgsnaste av gitarrtoner
– Vita är inte tillräckligt olyckliga för att kunna spela blues. Arbetargrabben Peter Green bevisade motsatsen. Musikern och författaren Peter Bryngelsson, känd från grupper som Ragnarök och Urban Turban har helt rätt ton i sin story och i sina dubbelgitarrer. Det är strävt och mörkt men också vackert, skört och gripande när han tar oss i handen och leder oss in i finalen av det pop- och rock 60-tal som ibland vinglade rätt men oftast förskräckligt fel proppfullt av allehanda psykoaktiva substanser som LSD. Men utan en sådan tripp hade Peter Green aldrig skrivit den vackraste av instrumentala populärkompositioner, ”Albatross” från 1969. Bryngelssons empati och respekt för sin kollega är kalas för en rocknörd som kan sitta hela natten och lyssna till detaljer om sessions, kreativitet och efterfester anno 1970. Men manuset och musikvalet är också kargt och sparsamt. Därför är det lätt att fylla i resten själv då vi alla bär ett stråk av mörker i oss eller en Peter Green med en fågels längtan till himlen. Därför är alla ord ibland bara i vägen. Därför är den instrumentala ‘Albatross’ fortfarande älskad.
Martin Lindström

Kommentera